Varför just jag?

14/10-08

Sitter i min säng och borstar mitt långa blonda hår tittar ut genom fönstret. Det är frihet jag ser, någonting jag inte haft på länge.

Jag tittar på gamla foton på när jag var mindre, det var att jag och min hästsvans och mina blåa ögon som tittade i kors.

Min pappa som jag bor med är väldigt sträng och låter mig sällan vara ute med kompisar.

Nu när jag ligger här och skriver slår tanken mig att det inte är långt kvar till min födelsedag. Att jag bara behöver stå ut med honom i två år till. Då kan jag skaffa en egen lägenhet.

15/10-08

För ett tag sen eller snarare en timme sen kom jag hem ifrån skolan, pappa var inte hemma så jag var ensam hemma. Nu hör jag pappa gå in igenom ytterdörren, den smälls igen hårt.

Sen hör jag hur han skriker ”Cinderella!” i hela lägenheten. Det är jag som är Cinderella.

Min mormor sa att mamma hade valt det för jag var hennes prinsessa. Mamma lämnade mig med pappa när jag var ett år gammal. Men jag minns henne inte. Jag har kontakt med mormor men hon vägrar säga vart mamma Lina är eller håller hus.

Nu hör jag pappa skrika igen, men jag bryr mig inte och låtsas som jag inte hör.

Sen hör jag att det är någon mer än bara pappa, jag gick ner för att titta vem det var.

Jag sa ”Hej, vem är du?” till tjejen som stod bredvid pappa.

Pappa gav mig en örfil och skrek ”Dra åt helvete din fula jävel”, jag gick upp på mitt rum igen och nu sitter jag här. Nu hör jag skrik och stönade från undervåningen.

Jag satte på mig hörlurarna och vred på hösta volymen.

Pappa har alltid med sig någon ny tjej, känns som han bara har mig för att få barnbidraget så att han kan köpa ännu mer sprit.

Han har inget jobb kan knappt försörja sig själv så det blir ju desto svårare med mig.

17/10-08

Igår var jag hemma hos min mormor vilket gjorde att jag inte kunde skriva. När jag kom hem runt 7 tiden satt jag mig vid datorn som jag alltid gör direkt är jag kommer hem.

Jag hör hur dörren öppnas bakom mig men sitter kvar. Han böjer sig fram bakom mig och viskar i mitt öra att jag ska göra som han säger och vara en snäll flicka. Försvinn skrev jag men insåg i samma sekund att det bara gjorde saken värre. Han tog ett stadigt grepp om min arm och slet ner mig på golvet. Han knäppte upp sitt skärp och lossade det från byxorna. Han svingade bältet i luften så att det med en snärt slog till mitt ansikte. Det började blöda. Det var inte första gången det hände och tror inte att det var sista heller.

18/10-08

Slutade skolan för kanske en timme sen, sitter nu på pendeltåget på väg till Bålsta.

Jag är i Kungsängen nu, två stationer kvar.

När jag var framme vid stationen gick jag mot skogen som låg en bit bort. Jag gick tills jag kom till ett högt berg. Nu sitter jag här och tankarna bara flödar.

Tänker på om jag ska hoppa eller inte?

Jag är inte värd att leva, varje dag blir tyngre och tyngre. Varför just jag..?

Har alla det som jag eller är det bara jag.

Alla mina tankar kommer inte ner på papper, det är för mycket i huvudet. Svårt att koncentrera mig.

8/4-10 (Två år senare)

Jag lever och nu är jag arton år gammal. Det var drygt två år sen jag skrev sist.

För ett tag sen flyttade jag hem till min pojkvän Daniel som är 21 år gammal. Jag är gravid och förlovad. Äntligen har jag fått bort klumpen i magen men allt som har hänt går inte att glömma. Skulle vilja det.

En dag för någon månad sen åkte jag till mormor. När satt vid mat bordet hemma hos henne, ringer det på dörren hör hur mormor skriker ”öppna du Cinderella!”. Jag gick och öppna. Där stod en vacker ung dam med långt brunt hår och påminde smått om mig. Hon började snacka med mig och sa ”Va fin du har blivit gumman” Jag blev chockad och tänkte vem är hon?

Mormor kom just ner från övervåningen och sa ”hej min älskling” till tjejen som stod i dörren.

Jag tittade konstigt på mormor. Hon gav tjejen vid dörren än stark blick. Sen sa mormor ”Hälsa nu”. Jag var artig och hälsade, främlingen vid dörren sa ”Lina heter jag, minns du mig?”.

Jag tänkte noga efter då, sen slog det mig som ett sten hårt skott i magen och det ändå ordet jag fick fram var ”MAMMA”. Såg hur tårarna började rinna på henne medan hon nickade.

Sprang fram den sista biten till henne och kramade henne hårt och sade ”vart har du varit?”

Hon svarade och sa ”Jag har saknat dig så mycket”

Jag bröt nästan ihop så mycket jag grät. Att man kan sakna en människa så mycket utan att minnas henne?

10/5-10

För snart en vecka sen var jag på begravning. Det var pappa som låg i kistan där framme.

Först tänkte jag att jag inte skulle gå men gjorde det ändå.

Ena sidan av kyrkan satt bara massor av kvinnor som pappa tagit hem och andra sidan satt dom riktigt nära och kära.

Kan inte säga att jag ville att han skulle dö men jag ville inte ha kontakt med han.

Mormor var stolt över mig att jag var så stark och kunde sätta mig i kyrkan efter allt pappa hade gjort.

Men eftersom allt blivit bra och jag känner mig stark så tänker jag sluta skriva dagbok men jag ska spara den för livet.

Bye!